Life

Läste Karolinas blogg och hennes senaste inlägg som oxå hette Life. När jag läste hennes så började jag tänka på mitt.. och här är mina (småtrötta och halvknasiga) tankar.

8 år sedan började jag min första termin på Romaskolan, årskurs 7. Eftersom jag började i Roma så betydde det att jag slapp Barlingbo skola så det var bara ett enda jättestort plus, för det var ingen skola som jag trivdes i. Tyvärr så fortsatte det inte alltid så jättebra i Roma. Vissa vänner försvann och visst några nya kom in i bilden men ingen var riktigt nära. Jag var aldrig mobbad (tekniskt sett) men jag kände aldrig att jag hörde hemma i klassen. Dock så hade jag några kompisar som jag var med ibland i skolan och så hade jag min livs kärlek(ar). Mina hästar! Jag har haft några genom åren men jag har älskat alla. Det var tiden i stallet och på hästryggen som jag längtade till i skolan.

5½ år sedan så slöt jag nian och därmed Romaskolan. Visst är det vissa saker som jag saknar därifrån, inte många men endå, men jag skulle inte vilja gå tillbaka till den tiden. Förut så tänkte jag att jag skulle vilja gå tillbaka för att rätta till vissa saker, göra vissa saker annorlunda, vara annorlunda. Men då hade jag nog inte varit den jag är idag.
 Nu när Roma var över så flyttade blicken till Säve, närmare bestämt Steffen. Så nervös som jag var den dagen har jag aldrig varit. Tankarna flög i huvudet, skulle det bli ett nytt Roma? Skulle jag passa in här? Första dagen så träffade jag ett gäng med tjejer som skulle se till att jag hade något att se fram emot under mina kommande tre år.

4 år sedan började jag tvåan på Steffen. Nu började skoltröttheten träda in i livet men det gick endå för det mesta. Under sommarlovet så hade jag börjat jobba på McDonalds och jag fortsatte även under helgerna efter sommaren. Jag kan ärligt säga att jag kommer inte ihåg speciellt mycket hur det var att jobba där då, men under den här hösten så träffade jag min första riktiga pojkvän och jag var kär. Ordentligt kär. Detta år, så känner i alla fall jag, kom jag närmare vad som idag är mina två bästa vänner: Emma och Angelica. Visst hade vi pratat och så under första året men nu blev vi bättre vänner.

3 år sedan så började äntligen sista året i skolan! Nu såg man ljuset i slutet av tunnel varje dag som man gick till skolan. Nu var jag ordentligt skoltrött och brydde mig egentligen inte om skolan. Såg mest till att jag behöll mina betyg. Under hösten så tog det slut mellan mig och min pojkvän och det var ugly, reeeally ugly. Så det var en period där då jag inte direkt var mig själv. Men det som inte tar kål på en gör en starkare.
 Jobbet fortsatte som det brukar, cheferna bytte av varandra ett tag som på löpande band och vissa var bättre än andra. Det var dock skönt att veta att jag hade ett jobb efter studenten, för jag visste redan att jag inte skulle börja plugga direkt på hösten, eller någonsin för den delen, jag vill hitta något som jag verkligen vill göra innan.
 Detta gjorde (tror jag) att jag inte kände den paniken som vissa av mina kompisar kände inför studenten och att inte gå i skolan längre. Jag hade en fast anställning innan studentdagen.
Studenten var nog en av mina bästa dagar hittills, dock så saknade jag några på min studentvagn, dom gick i andra klasser.. Där bland mina två änglar.

Nu i höst så är det 2½ år sedan jag tog studenten och jag har inte börjat plugga ännu och jag tänker inte göra det innan jag vet vad jag vill bli när jag blir stor. Jag jobbar på McDonalds där jag trivs. Inte alla dagar men vem har ett jobb som man älskar varje dag? Sedan studenten så har jag rest en hel del och jag älskar det! Nästa resa är under planering och denna vinter så tänker jag vara i Sälen och jobba för att tjäna pengar till den =)
I höst så flyttade Emma och Angelica till fastlandet för att plugga på två olika ställen. Det var både roligt och tråkigt. Jätte roligt för dom men det är ovant och jobbigt att inte ha dom på samma ö som en själv. Tack gode gud för telefoner! Men det är nog en ny del av vuxenlivet, man kommer inte att ha sina bästa kompisar som grannar hela livet men man får inte tappa kontakten bara för det.

Om 1 år så hoppas jag att jag är ute på nästa resa, att jag är nöjd och får utvecklas på jobbet och att jag har mina underbara vänner och familj nära (om inte annat nära via telefon). Jag hoppas även ha lite mer info om vad jag vill bli när jag blir stor, eller åtminstone tagit bort ett par yrken från listan. Det är mycket att begära men mest av allt vill jag bara vara nöjd med mig själv och förstå att alla duger som dom är, även jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0